De 7 S:en i brottsplatsundersökning, steg för steg

De 7 S:en i brottsplatsundersökning är den ordning i vilken utredare arbetar på en brottsplats, från det att den första polisen kommer fram till dess att det sista föremålet har packats som bevis. Studenter lär sig dem som en lista; yrkesverksamma känner dem som skälet till att en brottsplats fortfarande kan rekonstrueras månader senare.

Den här guiden går igenom de sju S:en ett i taget, med de regler som USA:s justitiedepartements vägledning för brottsplatsundersökning anger för vart och ett, visar hur de motsvarar de professionella modellerna och förklarar var stegen har förändrats.

Vilka är de 7 S:en i brottsplatsundersökning?

De 7 S:en i brottsplatsundersökning är sju steg för att arbeta igenom en brottsplats i tur och ordning: säkra brottsplatsen, hålla isär vittnena, överblicka platsen, fotografera platsen, skissa platsen, söka efter spår samt säkra och samla in spåren. S:en kommer från stegens engelska namn, som alla börjar på S. Varje steg bevarar det som nästa steg behöver, så ordningen betyder lika mycket som stegen själva.

1. Säkra brottsplatsen (Secure the scene): gör den säker och skydda den sedan.
2. Håll isär vittnena (Separate the witnesses): se till att deras berättelser förblir oberoende av varandra.
3. Överblicka brottsplatsen (Scan the scene): en första genomgång för att se vad som finns där.
4. Fotografera brottsplatsen (See the scene): dokumentera den i bild som den påträffades.
5. Skissa brottsplatsen (Sketch the scene): rita den och mät in den mot fasta punkter.
6. Sök efter spår (Search for evidence): en systematisk genomsökning efter det som har missats.
7. Säkra och samla in spår (Secure and collect evidence): förpacka, märk och registrera varje föremål.

Listan kommer från un­der­vis­ning­en, inte från en standard: den finns i läroboken Forensic Science: Fundamentals & Investigations av Bertino och används i kurser i forensisk vetenskap på gymnasier och högskolor. Professionella vägledningar beskriver samma arbete med egna termer, och varje myndighet arbetar efter sina egna skriftliga rutiner; de sju S:en är ett sätt att minnas ordningsföljden, inte en ersättning för dem.

De sju S:en, ett i taget

Varje steg nedan följer Crime Scene Investigation: A Guide for Law Enforcement, som först skrevs av en nationell arbetsgrupp 2000 och uppdaterades av National Forensic Science Technology Center 2013. Den anger princip, policy och tillvägagångssätt för varje uppgift, och många myndigheters rutiner följer dess logik.

1. Säkra brottsplatsen (Secure the scene)

Att säkra brottsplatsen är det första steget i varje brottsplatsundersökning, och det faller på den första polis som kommer till platsen. Säkerheten går först: polisen kontrollerar om det finns hot, ser till att den som behöver det får sjukvård och tar kontroll över de personer som är på platsen. Först därefter blir det bevarandet av spåren som styr.

Avspärrningen utgår från fokuspunkten, där brottet begicks, och sträcker sig utåt till vägarna in och ut och till varje ställe dit ett offer eller spår kan ha flyttats. Vägledningen rekommenderar att den dras brett, eftersom en avspärrning senare kan minskas men inte lika lätt utvidgas. Den markeras med avspärrningsband, koner, fordon eller befintliga dörrar och väggar, och en logg registrerar alla som går in och ut.

Skälet är Locards utbytesprincip: varje person som rör sig över en brottsplats för med sig något in och tar med sig något ut. Varje tillträde som inte har loggats är en källa till kontaminering som någon kan behöva redogöra för i rätten.

2. Håll isär vittnena (Separate the witnesses)

Vittnen hålls isär så att varje berättelse återger vad vittnet själv såg, inte en version som har formats av de andra. Utredarna hör dem var för sig på platsen och transporterar var och en till polisstationen åtskild från andra vittnen och misstänkta.

Var varje vittne stod dokumenteras också. En senare re­kon­struk­tion kan behöva pröva vad som faktiskt gick att se från den platsen, och det är uppgiften för siktlinjeanalys.

3. Överblicka brottsplatsen (Scan the scene)

Att överblicka brottsplatsen innebär en första, noggrann genomgång innan något rörs. Den ansvariga utredaren identifierar den primära brottsplatsen, där brottet begicks, och eventuella sekundära brottsplatser, som ett fordon eller vägen som en kropp flyttades längs, upptäcker ömtåliga och flyktiga spår som måste tas om hand först och avgör vilken do­ku­men­ta­tion brottsplatsen behöver.

Förhållandena noteras i det här skedet, eftersom de förändras: om belysningen var tänd eller släckt, dörrars och fönsters läge, lukter, temperatur och väder. Ofta upprättas en gångväg in på brottsplatsen som redan har undersökts efter spår, så att alla andra går samma väg.

4. Fotografera brottsplatsen (See the scene)

Att fotografera brottsplatsen är att dokumentera den i bild. Enligt vägledningen ska bilderna omfatta översiktsbilder, halvbilder och närbilder: översiktsbilder av brottsplatsen och dess omgivning, halvbilder som visar hur föremål förhåller sig till varandra och till referenspunkter, och närbilder av varje föremål med och utan skala eller spårmarkör. Video kan komplettera fotografierna men inte ersätta dem.

Fotografierna tas före skissen och innan något föremål flyttas, så att dokumentationen visar brottsplatsen som den påträffades. Även offer, ytan under en kropp när den har förts bort, åskådare och fordon fotograferas.

Ett fotografi återger utseendet från en enda vy; det dokumenterar inte avstånd på egen hand. Det är den luckan nästa steg fyller, och det är där 3D-skanning jämfört med fotografi förändrar arbetet mest.

5. Skissa brottsplatsen (Sketch the scene)

Att skissa brottsplatsen ger den uppmätta ritning som ett fotografi inte kan ge: var varje föremål ligger i förhållande till fasta punkter, i skala. Grovskissen ritas på brottsplatsen, efter fotograferingen och innan något flyttas. Den färdiga skissen renritas senare utifrån den, och grovskissen ändras aldrig efter att den har lämnat brottsplatsen.

En brottsplatsskiss innehåller:

• ärendebeteckningen, och norr utmärkt på ritningen
• den skala som används, eller en anteckning om ”ej skalenlig” på grovskissen
• en teckenförklaring som anger vad varje symbol betyder
• rum, dörrar, fönster och möbler, med sina mått
• varje spårs läge, numrerat på samma sätt som i spårförteckningen
• avstånden från varje föremål till fasta referenspunkter som väggar, hörn eller trottoarkanter

Enligt vägledningen ska måtten vara noggranna inom en kvarts tum, cirka 6 mm, och tas med en av fyra metoder.

• Triangulering: mät från två fasta, permanenta punkter på platsen till varje föremål. Metoden fungerar både inomhus och utomhus.
• Rätvinkliga koordinater: mät från två ytor som möts i rät vinkel, till exempel två väggar.
• Polära koordinater: mät avståndet och vinkeln från en enda referenspunkt, för en plats utomhus med bara en fast punkt.
• Genomgående baslinje: lägg ut ett måttband tvärs över hela platsen och mät vinkelrätt ut från det till varje föremål, för en plats med många föremål där de andra metoderna inte fungerar.

Samma vägledning konstaterar att laserskanningsutrustning i dag används för brottsplatsskisser, av utredare som är utbildade i att använda den. En skanning registrerar varje yta som skannern ser, så de avstånd en skiss behöver kan tas ur den i efterhand, även sådana som ingen tänkte på att mäta just då; 3D-skanning av brottsplatser förklarar i vilken ordning det arbetet görs.

6. Sök efter spår (Search for evidence)

Att söka efter spår är en systematisk genomsökning av hela brottsplatsen efter det som de tidigare stegen inte hittade. Den ledande utredaren väljer metod efter brottsplatsens storlek och typ och antalet personer som söker; vägledningen räknar upp fyra sökmönster för brottsplatser.

• Linje eller stråk: de som söker går i parallella stråk åt samma håll, vart och ett ungefär en armslängd brett.
• Rutnät: en linjesökning som görs en gång och sedan en gång till i rät vinkel mot den första. Den tar dubbelt så lång tid och är grundligare.
• Zon: området delas in i angränsande zoner som genomsöks i tur och ordning; ju mindre zon, desto mer metodisk sökning.
• Spiral: de som söker rör sig inåt eller utåt i en spiral. Vid en spiral utåt riskerar man att förstöra spår på vägen in till mitten.

Oavsett metod markeras varje färdigt område som klart, och gruppen kommer i förväg överens om vad som händer när någon hittar något: vem som tillkallas, vilken väg den personen tar och om alla andra stannar upp.

7. Säkra och samla in spår (Secure and collect evidence)

Att säkra och samla in spåren kommer sist eftersom insamlingen förändrar brottsplatsen slutgiltigt. Insamlingen prioriteras så att ömtåliga och flyktiga spår, som ett skoavtryck i blöt mark eller ett avtryck i damm, tas först. Varje föremål fotograferas på plats, samlas in med den metod som dess typ kräver, förpackas, förseglas, märks och förs in i spårförteckningen.

Från det ögonblicket börjar spårbarhetskedjan: en förteckning över alla som hanterar föremålet, från brottsplatsen till rättssalen. En lucka i den ger motparten skäl att ifrågasätta föremålet, och detsamma gäller digital do­ku­men­ta­tion; se spårbarhetskedja för 3D-skanningsdata.

Innan brottsplatsen frigörs leder den ansvariga utredaren en slutlig genomgång: varje område inspekteras igen, alla spår stäms av, utrustning och material som har förts in avlägsnas och eventuella risker rapporteras. Sedan frigörs brottsplatsen, och den går inte att återvända till i det skick den var.

Så motsvarar de 7 S:en de 7 stegen i en brottsplatsundersökning

Professionella vägledningar delar in samma arbete på olika sätt, och därför ger en sökning efter de 7 stegen i en brottsplatsundersökning mer än en lista. De sju stegen från National Forensic Science Technology Center, modellen i sex steg i Practical Crime Scene Processing and Investigation av Gardner och Krouskup och avsnitten i DOJ:s vägledning beskriver alla en och samma ordningsföljd:

Utanför USA är ordningen densamma, vad det lokala förfarandet än kallas. Den internationella standarden ISO 21043-2 ställer krav på just den här arbetskedjan, alltså att upptäcka, dokumentera, samla in, transportera och förvara föremål, så att varje föremåls historik kan spåras från brottsplatsen till laboratoriet (NIST om ISO 21043-serien).

Därför spelar ordningen i de 7 S:en roll

Varje steg skyddar nästa. Att säkra brottsplatsen håller de spår intakta som ska fotograferas; att fotografera före skissandet dokumenterar lägena innan någon går runt bland föremålen med ett måttband; att skissa och fotografera före insamlingen dokumenterar varje föremål där det låg, eftersom dess läge, när det väl har lyfts, bara finns kvar i dokumentationen.

Ordningen är en utgångspunkt, inte en ritual. DOJ:s vägledning har ett avsnitt om brottsplatser med tidsbegränsning, där en försämrad säkerhetssituation eller väder som drar in begränsar tiden på platsen, och Forensic Science Simplified påpekar att stegen kan kastas om eller slås ihop när en brottsplats kräver det. Det som inte ändras är att dokumentationen kommer före insamlingen.

De misstag som ordningen skyddar mot är välkända: ett tillträde som inte har loggats, ett föremål som flyttades innan det fotograferades, en mätning som ingen gjorde innan brottsplatsen frigjordes. Det sista är svårast att rätta till, eftersom en frigjord brottsplats inte kan återställas, och därför är till exempel blodspårsanalys beroende av att fläckarna mäts där de hamnade.

Så utförs de 7 S:en i dag

Stegen är desamma; det är verktygen för att fotografera och skissa som har förändrats mest. Digital fotografi ersatte film, totalstationer tog över en del av måttbandsmätningarna, och i dag registrerar 3D-skanning en brottsplats geometri vid ett enda tillfälle.

En 3D-skanning ersätter inte fotografierna eller anteckningarna. Den tar över de flesta måttbandsmätningarna och kompletterar skissen: varje yta som skannern ser registreras med sitt läge, så att ett avstånd, en höjd eller en siktlinje kan mätas i skanningen efter att brottsplatsen har frigjorts. För ett rum eller en plats utomhus samlar en sta­tiv­mon­te­rad laserskanner in utrymmet; en handhållen skanner lägger till spår och kroppar i detalj; de två kombineras i en modell. Laserskanner eller totalstation jämför de två sätten att mäta upp en brottsplats.

På samma brottsplats registrerar Artec Leo spår, en kropp eller ett fordon handhållet med upp till 0,1 mm noggrannhet, utan dator, så att detaljer som inte syns från en sta­tiv­po­si­tion hamnar i samma modell; spårdokumentation på plats visar hur föremål dokumenteras innan de lyfts.